Absolut
Måndag.
Kväll.
Okej....
Jag tror att jag fångat alla bollar som kastas mot mig idag. Det har varit både höga, låga, hårda och mjuka. I en strid ström har dom kommit. Sen när jag trodde att den sista kommit så kom det ännu en som tog lite lägre och satte balansen i svajjning.
Men jag står än, och jag känner mig rätt lugn.
Just nu.
Hur behåller jag det här lugnet? Eller har jag stängt av?
Tämjer jag den där björnen som ligger och morrar där inne? Undrar hur länge jag lyckas med det.
Om du pickar på mig när jag inte orkar ta det, så får du igen det när jag vaknat till liv. Det är jätte lätt att trampa på någon som ligger ner. Men vad händer när den människan reser på sig?
Jag kan känna att jag många många ggr under mitt liv fått lov att samla ihop mina trasiga bitar och limmat ihop dom för att kunna stå upp för mig själv. När jag inte har tid att ta hand om mina spillror utan när jag måste se till att saker fungerar ändå.
Känner ni igen beskrivningen?
Just den känslan.
Nej Hellen, du kan inte ligga här och dö nu, du måste jobba.
Lite ironisk är jag nu.
Lite.
Och som den hönsmamma jag är så får alla mina kycklingar krypa under mina vingar för att skydda sig. Ibland. Och ibland inte.
Den instinkten tar man inte bort från en mamma i första taget.
