Tisdag

Tisdag. 
Jag trampar pÄ i den tiden av mÄnaden dÄ hormonerna har brottningsmatch, och just nu mÄr jag allt annat Àn bra. KÀnns som att allt bara krockar. Saker, tillfÀllen, intressen, Äsikter osv. 
Och jag kÀnner mig sÄ liten, sÄrbar och ledsen. VÀrdelös. Urusel. VÀrdelös. SÀmst. VÀrdelös. Orkar inte upprÀtthÄlla min existens. 
FörlÄt för att jag finns. 
Under Ärens lopp sen jag fÄtt mens sÄ har den hÀr kÀnslan Äterkommit, förlÄt för att jag finns. DÄ jag grÄtit ögonen ur mig pÄ nÀtterna och bett om ursÀkt över min existens. Hur lite vi förstÄr om vÄr kropp. FörstÄr vi nÄgot alls?
 
Jag pratade med gynmottagningen förra veckan och jag fick utskrivet mellanpiller för att utesluta Àgglossningen som Àr boven i dramat. KÀnns bu och bÀ, men jag önskar att jag inte har dom hÀr dipparna. Ibland Àr dom hanterbara, ibland Àr dom ohanterbara. Nu Àr det grÀnsfall, men hej, livet gÄr liksom vidare utan mig eller inte. Solen gÄr upp och ner, samma med mÄnen, oavsett mitt mentala tillstÄnd. SknÄrpan mÄste fortfarande vabbas i vilket skicka jag Àn Àr i. RÀkningarna mÄste betalas. Man har ansvar, oavsett sitt mÄende. Hur som, sÄ fanns dom inte pÄ vÄrt lokala apotek, utan fick bestÀllas pÄ nÀtet. Jag hoppas dom kommer denna vecka. 
 
SknÄrp Àr förkyld, kraxar och snörvlar som en krÄka. Lördag morgon vaknade hon med kraxande hals, och den hÀr veckan blir vi hemma. Det var den planeringen det. Dock ska jag ÀndÄ fÄ Äka ivÀg pÄ torsdag, pÄ studieresa. Jag ska försöka Äka tidigt innan SknÄrp vaknar sÄ att hon inte, snabb som en iller, hoppar i skorna och jackan och studsar ut i bilen. Jag har inte hjÀrtat att avvisa henne. Just nu Àr jag vÀldigt svag. GrÄtmild och skör. 
"Mamma? Är du hemma hela dagen?" Ă€r frĂ„gan jag kan fĂ„ flera ggr per dag. "Mamma, jag sitter hĂ€r sĂ„ jag kan se dig." Ă€r en annan. 
 
Jag lÀmnade in en ansökan om stöd i mitt förÀldrarskap till soc, i samrÄd med Herr T. Han Àr sÄ fruktansvÀrt svÄrmotiverad angÄende skolan, och han vill ha hjÀlp. Han vill ha en utredning. Han vill kunna fÄ den hjÀlp han behöver.
SÄ dÀr Àr vi nu. Runda 2. Barn 2. 
NÄgonstans klingar en klocka att jag mÄste finnas dÀr Àn mer Àn förut. NÀr omgivningen inte förstÄr vilken prestationsÄngest saker kan ge. NÀr man stÀndigt fÄr höra att man inte gör bra ifrÄn sig. NÀr man dessutom har en nÀrastÄende som sopar allt under mattan och vÀgrar inse situationen. NÀr en nÀra nÀrstÄende sviker sitt ansvar som stöttande. Utan ignorerar sjÀlva problemet för det Àr lÀttast sÄ. Jag vet att mina barn kommer bli starka individer nÀr dom vÀl kommit upp i en vuxen Älder, men just nu, i tonÄren Àr dom bÄde vilsna, sköra och svÄra att fÄ tag i. Bomullshandskar, Àven om man ibland önskar att dom var extra stoppade. Det Àr nu dom sÀtter tilltro till vÀrlden. Vem fanns för dig nÀr du var som mest vilsen? 
 
Klockan Àr strax efter 22.00. JR Àr hos sin far, Herr T hos en kompis, Fröken T Àr pÄ sitt rum. SknÄrp sover, samma med C. Jag Àter godis och kÀnner mig bister, arg och ledsen. Funderar pÄ att Àta dagens middag innan jag lÀgger mig. Imorgon Àr det en ny dag, ser jag fram emot den? 
Pass. 
 
Sov sÄ gott. 
Â