Lördag
Lördag.
Helg.
Sitter i fotöljen och försöker samla ihop alla mina tankar. Det är skönt att C är hemma så jag kan samla tankarna utan att känna stressen över att jag är enda huvudansvarig som vuxen hemma. Känna att man kan bolla och gemensamt hjälpas åt. Alla dessa dagliga beslut. Det är som ett pussel med samma bild men olika bitar från dag till dag.
Försöker sortera. Det tar hårt när jag inte är pigg, och det känns som att min kontrollpanel liksom slutar fungera, knapp för knapp. Jag ger upp. Jag har inte energin att starta upp. Och jag funderar ju på vad jag egentligen ska lägga energin på för att inte hamna här. Är det jag? Eller är det alla dessa osynliga orimliga krav vi har på oss? Som ständigt ligger på som flikar på nätet som man inte tar bort utan tar upp en ny varje gång.
Samtidigt blir jag så trött på mig själv när den här röran börjar snurra i skallen. Som en ögonmigrän som växer långsamt.
Samtidigt mal tankar som att jag är för känslig, tänk inte för mycket, känn inte efter så mycket, var som alla andra osv osv. Tillbaka till normen!
Vakna i tid på morgonen.
Väck barnen.
Ät frukost.
Barn till skolan / dagis.
Åk till skola / jobb.
Hämta barn.
Åk hem.
Ät middag.
Gör någon aktivitet.
Gå och lägg er i tid.
Men, om varken jag eller barnen sovit på natten?
Om ingen vill ha frukost?
Om någon är sjuk eller vägrar åka iväg?
Om min energi gick åt till att vakna och sortera ut dagen med alla barn som ska och inte ska iväg?
Till att få dom att äta frukost, packa väskor, inte glömma ipad osv?
Om jag ger ungefär 30% i skolan och får dåligt samvete över min dåliga prestation?
Om barnen ligger efter i skolan med läxor, frånvaro osv.
Om jag som förälder samtidigt måste vara en bra förebild, stötta mina barn, hjälpa dom och samtidigt ha god kontakt med skolan för någon form av studieplan.
Om jag kommer hem trött, måste medla, styra upp osv direkt innanför dörren?
Om maten ska lagas, ingen äter lika och alla äter på sina rum / framför tv:n? Om alla vill ha en del av mamma men ingen vill göra lika saker eller med någon av syskonen?
Om vissa lägger sig i tid, andra blir oroliga inför natten, andra måste äta, och en del vägrar sova?
Om hela dagen blir sned pga oväntade händelser där man måste ställa in alla tider osv? Pga av sitt ansvar som förälder och levande individ.
Skjuta upp, lägga om.
Samtidigt som man måste se till att själv inte drunkna psykiskt.
Och, glöm inte att ta hand om dig fysiskt!
Många ggr undrar jag vad jag gör för fel. För att jag inte får det att gå ihop. Jag vet att jag har mycket för mig, samtidigt som jag jobbar på att dra ner på åtaganden. Samtidigt försöker jag att hålla Hellen på en bra nivå energimässigt, för att kunna finnas där, och tar på mig saker som ger mig energi. Men som i slutändan norpar energi från saker jag borde göra, som inte ger mig energi.
Hur jag än vänder mig har jag rumpan bak.
Och jag vill inte leva så där. Man kan inte ens kalla det för liv. Man kan inte ens vara sjuk, för att det nästan är oacceptabelt.
Herregud vilken negativ bild jag ger. Ni kanske tänker, men bara låt det vara, kör ditt race. Samtidigt undrar jag varför detta ständigt återkommer mentalt. Varför jag hamnar i mitt hjulspår. Bara döda fiskar flyter med strömmen.
Jag vill kunna acceptera att inte vara perfekt. Och önskar att det perfekta livet suddas ut till att bara vara ett liv. För hur det än är så är det jag som väljer att gå tillbaka till hjulspåren. Sätta dessa krav på mig. Men Hellen, glöm inte att det är så här det ska vara. Så här man ska göra. Så här man ska bete sig. Så här är man om man är människa.
Vet vi ens hur man ska leva?
Svaret är solklart nej.
Törs vi testa att leva ett liv som bryter mot dagens norm men som ger oss energi samtidigt som vi ändå tar hand om viktiga saker i livet?
Hur skulle det livet se ut?
Och är det bara jag som känner så här?
Är jag för djup?
Känslig?
Gnällig?
Tjatig?
Mycket snack och liten verkstad?
Jag vet precis vad jag kommer göra efter det här blogginlägget. Jag lägger ner datorn, och tar itu med hemmasysslorna, oavsett om jag egentligen orkar eller inte. För att jag har lagt upp mitt liv så. Plocka, städa, finnas, styra upp, ignorera mina fysiska problem, lägga undan mina tankar tills sen (tills jag spricker i såna här inlägg, snacka om obalans...)
Vad jag önskar är att någon lägger handen på axeln åt mig och säger att jag fungerar precis som jag ska, att det är precis så här livet är. Att mina reaktioner är normala. Att jag är jag och jag fungerar så här, och att det inte är meningen att jag ska vara som någon annan. Och att det är inte meningen att någon ska vara som mig. Att det inte finns något perfekt liv, utan att det bara är ett liv som vi ska fylla och ta hand om.
Inbillar mig också att jag är lite extra grinig pga mina revben. Dom liksom ömmar och skaver olika mycket på dagarna och nätterna. Jag vet inte om jag ska röra på mig eller vila. Svårt att känna vad jag ska göra för att räta upp det hela.
Då så.
Ha en fin lördag.
Amen.
